psykunge

Inga fler spyor sedan sist. Alltid något. Ja. Alltid något. Men ändå känns det inte helt bra. För så länge man stoppar i sig tio muffins på en kväll är kräkningarna som eventuellt kommer efteråt mest en parantes. En "naturlig" konsekvens av ett osunt beteende. Eller något i den stilen. Jag vet att det inte är naturligt att känna ett begär av att spy varje gång man är lite "för" mätt. Varje gång mättnaden känns lite för tung. Inte behaglig, utan obehaglig och trängande. Det är inte normalt att vilja kräkas. Men det är inte normalt att äta sig så mätt heller.

De flesta människor kan hejda sig. När de känner den där lagom-mättnaden så slutar de äta. Oavsett om det finns mat kvar framför dem eller inte. De fortsätter inte stoppa i sig tills de känner sig som stoppade korvar.

Mitt problem är att jag inte riktigt har de där normala gränserna. Jag kan äta oerhört mycket. En hel pizza? Inga problem, trots att jag är en ganska liten tjej egentligen. Ett halvt kilo godis efter den där hela pizzan? Ja, det går nog ner det också. Jag kan få i mig väldigt stora mängder, bara jag vill. Och när suget kommer så vill jag. Det är först efteråt, när suget har bytts ut mot ångest och illamående som jag inte vill längre. Och då är det för sent.

Igår blev en sådan där "alldeles-för-mycket-kväll". Mys med kompisarna. Kakor. Chips. Godis. Och läsk. Inte min vanliga light-läsk, utan den som värden hade köpt hem. Ca 50 kcal/dl. Och jag måste ha druckit runt en liter. Det är en måltid bara det. Usch.. Vill inte tänka så. Vill inte tänka på det alls. Men tankarna kommer ändå.

Det började kännas riktigt obehagligt fram emot tiotiden igårkväll, men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Huset var fullt av folk. Toaletten låg granne med vardagsrummet. Och Han satt bredvid mig och höll min hand. Han. Ja, Han är en av anledningarna till att jag verkligen vill lära mig att ta kontroll över mig själv. Stå emot suget. Men det är så svårt. Tar man en godisbit så blir det flera. Tar man en muffin så blir det fem...

Att jag inte försökte smyga ut utomhus och göra mig av med magsäcksinnehållet igår berodde nog ganska mycket på att Han satt bredvid mig. De andra skulle kanske inte ha märkt om mina ögon var lätt röda när jag kom in igen. Det skulle Han nog ha gjort. Och även om Han inte hade gjort det... Ja, jag vill ju inte. Jag vill inte vara sådan. Jag vill förtjäna honom.

De senaste dagarna har en fras börjat eka i mitt huvud allt oftare. Den kommer oftast när jag tänker på honom. Honom. När jag tänker på honom så tänker jag: "För din skull ska jag vara normal". Jag vill kunna klara det. Jag vill kunna vara normal för honom. Så att vi kan ha en fungerande framtid tillsammans. Det vill jag. Mer än något annat...

Nej. Jag klarade det inte. En hel ledig förmiddag blev till ett besök på Konsum där det inhandlades: 1 st djupfryst pizza, 1 st djupfryst rabarberpaj, 2 st vaniljhjärtan, 2 pkt snabb-vaniljsås samt 5 st vakuumförpackade pannkakor. Till detta adderades lite godis- och kakrester som redan fanns hemma. Behöver jag ens säga att jag inte hade en tanke på att behålla det?

Pizza är ganska lätt att spy upp. Det kommer upp i form av i slemmiga, stora degklumpar med röda tomatsåsfläckar på. Paj är lite svårare. Kakdeg i allmänhet brukar ha en tendens att vilja stanna kvar. Fast det finns få saker som är värre än choklad. Även om det är gott så är det inget som bör hetsätas. Choklad är väldigt svårt att få upp.

Jaha. Som om det spelar någon roll. Jag hatar att jag efter varje kräkning ser till att lägga på minnet vad det var som kom upp först. Som var lättast. Vad jag skulle kunna hetsäta igen. Hetsäta igen. Jag vill ju egentligen inte hetsäta igen. Varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att det ska vara sista gången. Men hur många sista gånger kan man ha?

Det här ska vara sista gången. Men så kommer jag att se något gott i en affär en gång. Jag kommer att gå förbi en godishylla. Jag kommer att bli sugen på kakor eller pizza. Suget kommer att komma. Tankarna. Nästa gång jag får huset för mig själv kommer tankarna att vandra till hyllorna på Konsum. Jag kommer att frestas. Igen. Jag kommer att minnas det där goda jag såg och tänka att nu kan jag tillåta mig att äta det. För det måste ju ändå inte stanna kvar i mig.

Det är nog bra att det dröjer tills nästa gång jag får huset för mig själv. Å andra sidan så innebär det en viss risk för hetsätning utan kompensationsmöjlighet. Den tanken är läskigare än tanken på att jag ska hetsa och spy när jag lämnas själv. Ångesten när maten är kvar i magen... Den är värre än det mesta. Lösning? Inte hetsäta. Men så kommer det en filmkväll eller liknande. Godisskål framme. Det är svårt. Så vansinnigt svårt att inte ta mer när man har tagit den första biten. Och så är man där igen. Trots att jag har lovat mig själv att det inte ska bli så. Sista gången? Knappast. Kommer jag någonsin att ha en sista gång?

Någorlunda vettig frukost. Någorlunda vettig lunch. Med en nästan vettig kvällsmat på jobbet landar jag nog på ca 1500 kcal idag. Har inte kunnat räkan exakt. Men det borde inte bli mer... I alla fall borde det inte kunna bli för mycket. Idag kommer jag nog att klara mig.

Sedan kommer morgondagen. Antagligen har jag huset för mig själv mellan nio och tolv. Eller något i den stilen. Det är ganska länge. Under den tiden hinner man bege sig till affären, handla något onyttigt, ta sig hem, hetsäta, spy och duscha innan man ska träffa sin vän för fika. Jag skulle nog kunna göra det. Tanken dyker upp i mitt huvud allt oftare. Tanken på det söta. Det goda. Fast.. Så gott är det väl inte egentligen? Så mycket av det kommer jag nog inte att kunna få upp att det kompenserar...

Efter imorgon dröjer det innan huset blir helt tomt tillräckligt länge för att man ska kunna. Om jag klarar imorgon utan att hetsa så dröjer det (förhoppningsvis) tills nästa gång jag gör det. Om jag gör det så kommer jag inte kunna spy efteråt. Inte närmsta veckan i alla fall. Inte utan att riskera upptäckt.

Jag vill klara imorgon. Då kanske jag kan få ett par bra veckor. Bli av med suget. Jag vill inte ha det där suget. Vill inte att tankarna ska glida in på socker. Den där söta smaken som jag egentligen inte vill unna mig, samtidigt som jag vill. Slits itu. Delad mellan mig och mig. Jag avskyr det. Jag vill inte. Jag vill egentligen inte. Men så fort jag tänker det så kommer en mottanke. "Men visst är det väl gott?" Som en liten röst som viskar i mitt huvud. "Visst smakar det bra?" Och ja... Det smakar ju bra. Det är inte lika gott på väg åt andra hållet. Men det finns en del av mig som tycker att det är värt det. Att kräkningarna är något jag får leva med, så länge jag kan äta... Vill inte tänka så.

Trasig cd-skiva. Samma visa om och om igen. Hur morgondagen går? Det vet jag inte förrän imorgon...

Ingen frukost igår. Ett äpple till lunch. Normal kvällsmat eftersom jag åt med familjen. Sammanlagt i kalorier? Ska inte räkna. Kan inte låta bli. Borde ha varit åtminstone 1000 kcal för lite. Kompensation för måndagen? Delvis. Men nog inte tillräckligt. Hur mycket mer borde jag försöka göra av med för att hamna på plus/minus noll? Kan jag få ett underskott idag?

Blir nog knepigt att skippa frukost. Tre av fyra familjemedlemmar hemma. Det är både bra och dåligt att bo i ett hus där alla utom en jobbar oregelbundna arbetstider. Lunchen ska ätas tillsammans med mamma på stan. Går inte att hoppa över. Kvällsmat på jobbet? Tja... Kanske.. Fast det är nog bättre att äta något litet så att kollegorna inte reagerar. Imorgon? Frukosten kanske kan undvikas.. Ska äta lunch med en kompis sen. Vi ska träffas vid ett, så det kommer (förhoppningsvis) inte finnas tid till hetsätning på morgonen. Har planerat det så i alla fall. Efter imorgon dröjer det nog nästan en vecka innan jag får huset för mig själv. Kommer jag kunna undvika att spy under den tiden? Kommer jag att försöka hoppa över måltider? Jag vet inte...

Det där med att hoppa över måltider var något jag höll på med för två år sedan. Självsvält. Jag försöker intala mig att det inte är samma sak nu, eftersom jag bara gör det för att kompensera för de enorma mängder godis jag åt i förrgår. Men det är bara självbedrägeri. Det vet jag egentligen. Normala människor struntar inte i två måltider bara för att de åt godis dagen innan. "Normala människor". Vad är egentligen normalt? Och vad är jag, i jämförelse med det normala? Bulimiker? På väg att bli anorektiker igen? Vill inte. Vill inte...

"Men ikväll ska jag unna mig kakor och godis och det ska få kännas bra ändå"

Fan vad jag är trött på mig själv. Mina tre kräkfria dagar steg mig åt huvudet och jag började känna att det hade vänt. Att det skulle dröja länge tills nästa gång. Och så bestämde jag mig för att det skulle vara okej att äta godis och kakor tillsammans med vännerna här hemma. Myskväll. Lagom mysigt. Satt hela sista filmen och funderade på hur jag skulle kunna smyga ut ur huset och eventuellt kunna göra mig av med lite av skiten som befann sig i mig.

Jag åt naturligtvis alldeles för mycket. Precis som alla andra kvällar när jag bestämt att jag "ska få unna mig". Halvvägs igenom bestämde jag mig för att det skulle upp igen. Så då åt jag naturligtvis ännu mer. Problemet var bara att jag inte lyckades få mer än en eller två minuter till att försöka få upp det. Kom ett par munfullar. Inte mer. Långt ifrån tillräckligt. Överväger att hoppa över frukosten idag. Men så ska man ju jobba... Vet inte om jag känner hunger eller inte.

Mamma sticker till jobbet om knappt en timme. Jag ger mig av vid halv elva. Hon bör inte märka om jag skippar frukosten. Jag borde inte... Men... Alla extrakalorier skriker i mitt huvud..

Egentligen borde jag inte jobba idag. Ont i halsen så jag knappt kan prata. Rinnig näsa. Men jag förbränner när jag är på jobbet. Går runt en massa. Och så kan man äta en ganska o-ordentlig lunch... Vilket jag inte borde sträva efter. Men... Det känns inte som att jag har kompenserat färdigt för igår. Fan. Jag borde veta bättre.

Yes. Tre dagar utan att fingrarna har åkt ner i halsen. Tre dagar utan hetsätning och spyor. Kändes visserligen som att jag åt lite för mycket kakor i lördags kväll, men jag försökte inte göra mig av med dem för det. Ibland måste det få bli lite för mycket. Ja. Jag vet. Men jag tycker ändå inte om känslan av "för mycket". Vad det nu är egentligen...

Det lutar åt att kunna bli fler kräk-fria dagar. Om mindre än två timmar ska jag träffa kompisar på stan för att äta lunch. Innan dess ska jag duscha och göra mig i ordning. Ingen tid kvar för hetsätning innan dess. Frukosten var normal och har behållts. Det blir inga spyor idag i alla fall. Imorgon jobbar jag. Onsdag så har jag nog inte huset för mig själv... Det dröjer nog ett tag innan jag har det igen. Känns både bra och dåligt. Jag vill att det mest ska kännas bra. Och det gör det nog. Egentligen.

Sedan är ju frågan hur pass hållbart det här är. Ska jag bara kunna hålla mig undan från hetsätning när det finns andra människor runt omkring mig? När jag vet att jag inte kommer att kunna spy obemärkt efteråt? Hur hållbart är det i längden? Jag menar, jag kanske kommer att bo själv om ett år.. Eller så bor jag tillsammans med Honom. Det vill jag hellre. Jag tror att jag skulle må bra av det. Och jag skulle definitivt tycka om att få träffa honom varje dag. Men vi får se.. Det finns inga garantier för att han fortfarande vill ha mig om ett år, även om jag tror att hans känslor också är äkta. Time will tell, I suppose..

Jag tror att jag åt en normal lunch. Lite diverse saker hopblandade i en ugnsform till något som jag antar skulle kunna kallas för färsgratäng. Borde inte ha varit för mycket. Funderade lite på att väga och mäta, men lät bli. Jag vet ju var jag hamnar om jag börjar med det igen. Kan inte kräva total koll på allting. Vill inte återgå till att sitta och räkna "dagens kalorier" vareviga dag. Nej. Det ska jag inte.

Har spenderat drygt en timme med att baka kakor nu efter lunch. Ska ha med dem hem till en kompis imorgon. Myskväll. Hoppas att den kan bli mysig. Att jag inte vräker i mig alla kakor själv. Det är inte det som är tanken. Tanken är att jag ska äta en. Kanske. Och att alla andra ska äta mycket. Problemet är att jag inte har lyckats med det de flesta gånger som jag försökt på sistone. För ett år sedan var jag jättebra på att göda andra och avstå själv. Men så hade jag också en annan diagnos då... Nej, jag ska äta en kaka eller så imorgon. Normal mat resten av dagen. Det ska kännas okej. Kan kännas okej. Ska kunna kännas okej.

Nu är det bara drygt en timme kvar innan jag ska sticka till jobbet. Det här kommer nog att kunna bli en kräkningsfri dag. Nu gäller det bara att se till att de blir fler och fler framöver...

För första gången på ganska länge har jag sovit upp emot (eller kanske till och med er än?) åtta timmar en natt. Troligtvis har det något att göra med att Han var här igår. En annan bidragande orsak skulle kunna vara beslutet att inte hetsäta idag. Att sticka till affären kl 7 på morgonen var med andra ord inget alternativ, vilket nog hjälpte mig att slappna av. Äpplet på kvällen, som tog bort den värsta hungern, gjorde nog också sitt till.

Så nu sitter man här. En normal frukost i magen. Tror i alla fall att den var normal. Magen känns lite tung, men så har den ju fått behålla mat. Gröt. Det kan man väl bli lite tung i magen av utan att det för den sakens skull är för mycket i den? Jag vet att jag inte har ätit för mycket. Ska behålla det här. Nu ska jag bara klara av lunchen också... Vet inte riktigt vad jag ska äta. Något normalt, men närmare den undre gränsen än den övre. Färdigmat eller egenlagat? Något som jag vet ungefär vad det innehåller i alla fall. Koll på kalorierna så undviker man ångesten...

Skulle nog kunna lyckas idag. Om mindre än 6 timmar har jag redan gett mig iväg till jobbet. Med lunch, tillagning av den tidigarenämnda, dusch, sminkning och diverse annat så är det inte SÅ lång tid kvar. Tillräckligt mycket för att tillåta en hetsätning visserligen, men tillräckligt lite för att den borde gå att fylla med andra saker.

Och jag vill ju inte hetsa och spy. Tanken på att köra ner fingrarna i halsen tilltalar faktiskt inte alls. Inte lika mycket för att det är äckligt som för att jag har ont i halsen (jag vet, jag vet, jag jobbar på det). Det visade sig att mitt begynnande halsont för någon dag sedan inte bara var på grund av kräkningarna trots allt. Jag har faktiskt gått och blivit förkyld, tro det eller ej. Huvudet känns tungt, näsan rinner och halsen värker. Egentligen hade det varit en perfekt anledning till att slippa jobba ikväll och istället umgås med Honom. Men eftersom jag försökte snacka mig ur det här arbetspasset till att börja med skulle chefen nog inte tro mig om jag ringde och sade att jag har blivit sjuk. Hur hes och nasal jag än låter. Så det får vackert bli att pallra sig dit. Ska nog snylta lite kaffe på jobbet så att jag orkar hålla igång.

Det ska nog gå att ta sig igenom den här dagen. Men det ska bli ganska skönt när den är över...

Bra kväll. Normal kvällsmat i Hans sällskap. Ett äpple innan sängdags för att inte vakna så där "jag-vill-hetsäta-vrålhungrig". Hoppas att det fungerar. Planerar att försöka äta normalt imorgon. Har inte en massa kakor hemma. Ska INTE iväg och handla. Kan det gå? Kanske. Önska mig lycka till.

FAN. "Vågade" inte äta lunch, av rädsla för att det skulle bli "för mycket". Men så kom jag att tänka på morgonens överblivna kakor. Ännu en omgång spya idag. Hur kan en människa vara så här misslyckad? Jag känner mig nästan som en parodi. Fast jag vet inte riktigt på vad.

Varje gång tänker jag "det här är sista gången". "Efter det här så ska jag ta tag i mig själv". Sedan gör jag ingenting. Förutom att hålla mig borta från mat i åtminstone ett par timmar. Det är ju så där lagom produktivt. För sedan kommer suget igen. Kanske inte förrän dagen efter. Men det kommer.

Jag tror inte att jag blir av med suget direkt om jag börjar äta normalt. Frukost, lunch, kvällsmat och ett eller två mellanmål. Kommer jag aldrig mer att bli sugen på choklad och kakor då? Tyvärr fungerar det nog inte så. Varför har då så många "normala" människor sockersug? Nej, att äta "normalt" är nog en del i en lösning, men det är inte hela lösningen. Måste lära mig att hantera suget. Och visst, det har jag tänkt förut. Men vad har jag egentligen gjort för att komma någonstans? Jag faller ju varje gång. Det kan jag inte fortsätta med.

Så... Vad ska man göra när tankarna på godis, chips, kakor och pizza kommer? Inte tänka "Ja, i enorma mängder och så fingrarna ner i halsen sen!" Inatt hade jag en mardröm om att mina tänder, som alltid varit rätt så fina, började lossna. Det kan jag använda mig av. Kanske går det att angripa suget med rationalitet?

Argument.

*Kräkningar förstör tänderna
*Kräkningar gör att man förstör halsen (och får ont i den)
*Spya luktar skit ( = jag börjar lukta skit. Dessutom börjar toaletten lukta så att man måste rengöra den)
*Risken är att någon kommer att komma på mig. Vare sig de ser soporna, hör mig eller ser spår på toaletten. Tänk så gör Han det när han är här? Vad ska jag säga då?
*Hetsätningsmat kostar. Dagens pris var 112 kr. Om jag ska lägga så mycket pengar varje dag framöver så kommer jag göra av med alla pengar jag tjänar på att jobba. Och att använda pengar från föräldrarna? Stöld. Så oerhört fult.
*Är kakorna verkligen så goda egentligen? Översöta. Äcklar de inte? Egentligen?a
*Om jag är rädd för att äta något och behålla det: En normal macka med ett normalt pålägg innehåller troligen färre kalorier än de kakrester som är kvar i min mage nu. Man kan aldrig kräkas upp allt. Antagligen behåller jag MINST 500 kcal varje gång. Kanske 1000, om jag äter väldigt mycket.

Fler argument? (Hjälp mig gärna med det här, ni eventuella läsare som följer mina idiotiska handlingar)

*I längden kommer min kropp att skadas mycket. I längden.. Kommer det hjälpa i stunden att tänka på långsiktiga konsekvenser? Kanske...
*Ångest. Tänk på hur det känns att hänga där med huvudet över toalettstolen. Tänk på paniken när maten inte riktigt vill komma upp. Choklad stannar gärna kvar i magen. Borde inte ätas. Blir av med långtifrån allt.
*Huvudvärk. Två dagar nu. Inte bra. Rubbad vätskebalans och allt det där.
*Han. Vad är viktigast? Kärlek eller socker? Tänk på honom istället.
*Gör annat. Okej, känner jag ett sug? Lämna huset - utan plånbok. Undvik möjligheter att hetsäta.
*Ät annat. En frukt. En macka. Inget enormt. Något jag kan behålla. Ät inte i köket, där det är lätt att gå och ta något mer. Ta hellre med mackan upp på rummet.

Okej. Det får räcka för tillfället. Ska tänka igenom det här. Försöka att komma på fler argument. Försöka övertyga mig själv om att läsa igenom listan när suget kommer. Om jag har en dator tillgänglig, det vill säga. Kanske, kanske, kanske kan det hjälpa. Jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. För just nu känns det mest som att jag håller på att falla i bitar.

Börjar känna mig som en trasig cd-skiva. "Jag ska, jag ska, jag ska... Screw it. Hets. Spy. Jag ska. Jag ska..." Ännu en morgon av misslyckande. Cyklade till affären så fort de öppnat. Var där några minuter över sju. Färdig paj, färdig pizza, godis. In med de två förstnämnda i ugnen så fort jag kom hem. Allt var i mig efter mindre än en timme. Och så bar det av mot toaletten. Känner mig... Tom. Jag behöver nog någon att prata med. Men vem? Mamma är på andra sidan jorden. Honom... Jag vill inte skrämma bort Honom. Även om jag tror att han faktiskt älskar mig. Jag vill inte testa det. Inte än. Helst aldrig. Ringa någon hjälplinje? Nja.. Jag vet inte. De känner ju inte mig. Vad skulle de säga? Vad skulle jag säga? Gråta i telefonen inför någon helt främmande människa? Skulle kännas olustigt... Å andra sidan skulle de aldrig få veta att det var jag. På så vis skulle jag slippa en del av skammen. Men jag vet ändå inte...

Vet inte vad jag ska göra av resten av dagen. Funderar på att sticka iväg och träna. Frågan är bara om det är konstruktivt eller destruktivt. Jag vet inte. Det känns som att jag vet så lite nuförtiden. Det ska bli skönt när föräldrarna är hemma igen. Då kommer det bli mycket färre tillfällen till hets och spya. Som om det hjälper mig idag. Kanske ska slöglo på någon film...

Det känns som att jag borde träna. Det är ett tecken på att jag borde låta bli. Å andra sidan så var det en vecka sedan sist. Träna en gång i veckan är på intet sätt orimligt. Men jag vet inte. Får se...

Precis ätit frukost. Normal frukost. Både till innehåll och storlek. Den befinner sig i min mage nu. Det känns rätt så bra. Just när jag hade tagit sista tuggan kändes magen överfull. Men det är den inte egentligen. Inte som när man har hetsätit. Jag vet ju ungefär hur många kalorier där är. Det är inte för mycket. Inte om jag klarar av att äta normalt resten av dagen. Det kan kanske gå.

Jag ska vara på jobbet om sisådär fem timmar. Ingen evighet. Innan dess ska jag handla, duscha, klippa gräset och äta lunch. Hur många timmars fri tid kommer vara kvar? Jag vet inte. Hoppas att det inte är alldeles för mycket. För visst, jag skulle kunna spendera ett par timmar vid datorn. Eller sätta mig och skriva den där uppsatssaken som ska vara klar om en månad... Men jag känner mig inte speciellt motiverad. Det finns inget som MÅSTE göras idag, förutom de tidigare nämnda sakerna. Det innebär att jag har tid till att hetsäta. Om jag vill. Vilket jag egentligen inte gör.

Ändå är jag lite rädd för att sticka till affären. Tanken är att jag ska köpa mjölk, frukt, grönsaker, ingredienser till morgondagens kvällsmat, o.s.v... Men i affären finns även godis. Kakor. Chips. Glass. Tårtor. Nötter. Massvis med gott. Sådant som jag skulle kunna spendera hela förmiddagen imorgon med att äta. Ensam hemma nästan hela dagen. Gott om tid till... NEJ. Jag vill inte. Jag vill inte. Det borde väl inte vara så svårt när man inte vill? Men så vet jag.. Jag kommer att gå förbi hyllorna. Kommer att se allt det där onyttiga skrika till mig när jag passerar. "Köp mig!" NEJ.

Jag ska inte köpa några onyttigheter. Jag ska inte göra det lätt för mig själv att hetsäta. Jag ska inte. Jag ska klara det. Det har jag trots allt gjort förut. Många gånger. Så det så...

Hetsätningsfrukost. För jag var ju ensam hemma. FAN. Att det ska vara så svårt.

Lunch. Fika på stan med en kompis. Fungerade bra.

Kvällen som väntar. Filmkväll med kompisar. Har köpt hem godis och chips. Vill inte äta av det. Kanske lite popcorn och lite vindruvor. Kommer jag att lyckas hålla mig till det. Tveksamt... Men jag hoppas. Självkontroll. Måste ha självkontroll. Varför är det så svårt? Det är ju jag som tar beslutet att äta. Det vet jag. Egentligen. Men suget är så svårt att kontrollera.

Var inne i en godisaffär efter fikan idag. Plockade på mig nästan ett kilo. Sedan ändrade jag mig. Ställde påsen och gick utan att köpa något. Bra. Men kommer jag tycka det imorgon också, när det inte finns något att hetsäta? Jag hoppas det. Jag hoppas det...