"För din skull ska jag vara normal..."
Inga fler spyor sedan sist. Alltid något. Ja. Alltid något. Men ändå känns det inte helt bra. För så länge man stoppar i sig tio muffins på en kväll är kräkningarna som eventuellt kommer efteråt mest en parantes. En "naturlig" konsekvens av ett osunt beteende. Eller något i den stilen. Jag vet att det inte är naturligt att känna ett begär av att spy varje gång man är lite "för" mätt. Varje gång mättnaden känns lite för tung. Inte behaglig, utan obehaglig och trängande. Det är inte normalt att vilja kräkas. Men det är inte normalt att äta sig så mätt heller.
De flesta människor kan hejda sig. När de känner den där lagom-mättnaden så slutar de äta. Oavsett om det finns mat kvar framför dem eller inte. De fortsätter inte stoppa i sig tills de känner sig som stoppade korvar.
Mitt problem är att jag inte riktigt har de där normala gränserna. Jag kan äta oerhört mycket. En hel pizza? Inga problem, trots att jag är en ganska liten tjej egentligen. Ett halvt kilo godis efter den där hela pizzan? Ja, det går nog ner det också. Jag kan få i mig väldigt stora mängder, bara jag vill. Och när suget kommer så vill jag. Det är först efteråt, när suget har bytts ut mot ångest och illamående som jag inte vill längre. Och då är det för sent.
Igår blev en sådan där "alldeles-för-mycket-kväll". Mys med kompisarna. Kakor. Chips. Godis. Och läsk. Inte min vanliga light-läsk, utan den som värden hade köpt hem. Ca 50 kcal/dl. Och jag måste ha druckit runt en liter. Det är en måltid bara det. Usch.. Vill inte tänka så. Vill inte tänka på det alls. Men tankarna kommer ändå.
Det började kännas riktigt obehagligt fram emot tiotiden igårkväll, men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Huset var fullt av folk. Toaletten låg granne med vardagsrummet. Och Han satt bredvid mig och höll min hand. Han. Ja, Han är en av anledningarna till att jag verkligen vill lära mig att ta kontroll över mig själv. Stå emot suget. Men det är så svårt. Tar man en godisbit så blir det flera. Tar man en muffin så blir det fem...
Att jag inte försökte smyga ut utomhus och göra mig av med magsäcksinnehållet igår berodde nog ganska mycket på att Han satt bredvid mig. De andra skulle kanske inte ha märkt om mina ögon var lätt röda när jag kom in igen. Det skulle Han nog ha gjort. Och även om Han inte hade gjort det... Ja, jag vill ju inte. Jag vill inte vara sådan. Jag vill förtjäna honom.
De senaste dagarna har en fras börjat eka i mitt huvud allt oftare. Den kommer oftast när jag tänker på honom. Honom. När jag tänker på honom så tänker jag: "För din skull ska jag vara normal". Jag vill kunna klara det. Jag vill kunna vara normal för honom. Så att vi kan ha en fungerande framtid tillsammans. Det vill jag. Mer än något annat...
De flesta människor kan hejda sig. När de känner den där lagom-mättnaden så slutar de äta. Oavsett om det finns mat kvar framför dem eller inte. De fortsätter inte stoppa i sig tills de känner sig som stoppade korvar.
Mitt problem är att jag inte riktigt har de där normala gränserna. Jag kan äta oerhört mycket. En hel pizza? Inga problem, trots att jag är en ganska liten tjej egentligen. Ett halvt kilo godis efter den där hela pizzan? Ja, det går nog ner det också. Jag kan få i mig väldigt stora mängder, bara jag vill. Och när suget kommer så vill jag. Det är först efteråt, när suget har bytts ut mot ångest och illamående som jag inte vill längre. Och då är det för sent.
Igår blev en sådan där "alldeles-för-mycket-kväll". Mys med kompisarna. Kakor. Chips. Godis. Och läsk. Inte min vanliga light-läsk, utan den som värden hade köpt hem. Ca 50 kcal/dl. Och jag måste ha druckit runt en liter. Det är en måltid bara det. Usch.. Vill inte tänka så. Vill inte tänka på det alls. Men tankarna kommer ändå.
Det började kännas riktigt obehagligt fram emot tiotiden igårkväll, men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Huset var fullt av folk. Toaletten låg granne med vardagsrummet. Och Han satt bredvid mig och höll min hand. Han. Ja, Han är en av anledningarna till att jag verkligen vill lära mig att ta kontroll över mig själv. Stå emot suget. Men det är så svårt. Tar man en godisbit så blir det flera. Tar man en muffin så blir det fem...
Att jag inte försökte smyga ut utomhus och göra mig av med magsäcksinnehållet igår berodde nog ganska mycket på att Han satt bredvid mig. De andra skulle kanske inte ha märkt om mina ögon var lätt röda när jag kom in igen. Det skulle Han nog ha gjort. Och även om Han inte hade gjort det... Ja, jag vill ju inte. Jag vill inte vara sådan. Jag vill förtjäna honom.
De senaste dagarna har en fras börjat eka i mitt huvud allt oftare. Den kommer oftast när jag tänker på honom. Honom. När jag tänker på honom så tänker jag: "För din skull ska jag vara normal". Jag vill kunna klara det. Jag vill kunna vara normal för honom. Så att vi kan ha en fungerande framtid tillsammans. Det vill jag. Mer än något annat...
Kommentarer
Trackback
