Hur många sista gånger...?
Nej. Jag klarade det inte. En hel ledig förmiddag blev till ett besök på Konsum där det inhandlades: 1 st djupfryst pizza, 1 st djupfryst rabarberpaj, 2 st vaniljhjärtan, 2 pkt snabb-vaniljsås samt 5 st vakuumförpackade pannkakor. Till detta adderades lite godis- och kakrester som redan fanns hemma. Behöver jag ens säga att jag inte hade en tanke på att behålla det?
Pizza är ganska lätt att spy upp. Det kommer upp i form av i slemmiga, stora degklumpar med röda tomatsåsfläckar på. Paj är lite svårare. Kakdeg i allmänhet brukar ha en tendens att vilja stanna kvar. Fast det finns få saker som är värre än choklad. Även om det är gott så är det inget som bör hetsätas. Choklad är väldigt svårt att få upp.
Jaha. Som om det spelar någon roll. Jag hatar att jag efter varje kräkning ser till att lägga på minnet vad det var som kom upp först. Som var lättast. Vad jag skulle kunna hetsäta igen. Hetsäta igen. Jag vill ju egentligen inte hetsäta igen. Varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att det ska vara sista gången. Men hur många sista gånger kan man ha?
Det här ska vara sista gången. Men så kommer jag att se något gott i en affär en gång. Jag kommer att gå förbi en godishylla. Jag kommer att bli sugen på kakor eller pizza. Suget kommer att komma. Tankarna. Nästa gång jag får huset för mig själv kommer tankarna att vandra till hyllorna på Konsum. Jag kommer att frestas. Igen. Jag kommer att minnas det där goda jag såg och tänka att nu kan jag tillåta mig att äta det. För det måste ju ändå inte stanna kvar i mig.
Det är nog bra att det dröjer tills nästa gång jag får huset för mig själv. Å andra sidan så innebär det en viss risk för hetsätning utan kompensationsmöjlighet. Den tanken är läskigare än tanken på att jag ska hetsa och spy när jag lämnas själv. Ångesten när maten är kvar i magen... Den är värre än det mesta. Lösning? Inte hetsäta. Men så kommer det en filmkväll eller liknande. Godisskål framme. Det är svårt. Så vansinnigt svårt att inte ta mer när man har tagit den första biten. Och så är man där igen. Trots att jag har lovat mig själv att det inte ska bli så. Sista gången? Knappast. Kommer jag någonsin att ha en sista gång?
Pizza är ganska lätt att spy upp. Det kommer upp i form av i slemmiga, stora degklumpar med röda tomatsåsfläckar på. Paj är lite svårare. Kakdeg i allmänhet brukar ha en tendens att vilja stanna kvar. Fast det finns få saker som är värre än choklad. Även om det är gott så är det inget som bör hetsätas. Choklad är väldigt svårt att få upp.
Jaha. Som om det spelar någon roll. Jag hatar att jag efter varje kräkning ser till att lägga på minnet vad det var som kom upp först. Som var lättast. Vad jag skulle kunna hetsäta igen. Hetsäta igen. Jag vill ju egentligen inte hetsäta igen. Varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att det ska vara sista gången. Men hur många sista gånger kan man ha?
Det här ska vara sista gången. Men så kommer jag att se något gott i en affär en gång. Jag kommer att gå förbi en godishylla. Jag kommer att bli sugen på kakor eller pizza. Suget kommer att komma. Tankarna. Nästa gång jag får huset för mig själv kommer tankarna att vandra till hyllorna på Konsum. Jag kommer att frestas. Igen. Jag kommer att minnas det där goda jag såg och tänka att nu kan jag tillåta mig att äta det. För det måste ju ändå inte stanna kvar i mig.
Det är nog bra att det dröjer tills nästa gång jag får huset för mig själv. Å andra sidan så innebär det en viss risk för hetsätning utan kompensationsmöjlighet. Den tanken är läskigare än tanken på att jag ska hetsa och spy när jag lämnas själv. Ångesten när maten är kvar i magen... Den är värre än det mesta. Lösning? Inte hetsäta. Men så kommer det en filmkväll eller liknande. Godisskål framme. Det är svårt. Så vansinnigt svårt att inte ta mer när man har tagit den första biten. Och så är man där igen. Trots att jag har lovat mig själv att det inte ska bli så. Sista gången? Knappast. Kommer jag någonsin att ha en sista gång?
Kommentarer
Trackback
