psykunge

Någorlunda vettig frukost. Någorlunda vettig lunch. Med en nästan vettig kvällsmat på jobbet landar jag nog på ca 1500 kcal idag. Har inte kunnat räkan exakt. Men det borde inte bli mer... I alla fall borde det inte kunna bli för mycket. Idag kommer jag nog att klara mig.

Sedan kommer morgondagen. Antagligen har jag huset för mig själv mellan nio och tolv. Eller något i den stilen. Det är ganska länge. Under den tiden hinner man bege sig till affären, handla något onyttigt, ta sig hem, hetsäta, spy och duscha innan man ska träffa sin vän för fika. Jag skulle nog kunna göra det. Tanken dyker upp i mitt huvud allt oftare. Tanken på det söta. Det goda. Fast.. Så gott är det väl inte egentligen? Så mycket av det kommer jag nog inte att kunna få upp att det kompenserar...

Efter imorgon dröjer det innan huset blir helt tomt tillräckligt länge för att man ska kunna. Om jag klarar imorgon utan att hetsa så dröjer det (förhoppningsvis) tills nästa gång jag gör det. Om jag gör det så kommer jag inte kunna spy efteråt. Inte närmsta veckan i alla fall. Inte utan att riskera upptäckt.

Jag vill klara imorgon. Då kanske jag kan få ett par bra veckor. Bli av med suget. Jag vill inte ha det där suget. Vill inte att tankarna ska glida in på socker. Den där söta smaken som jag egentligen inte vill unna mig, samtidigt som jag vill. Slits itu. Delad mellan mig och mig. Jag avskyr det. Jag vill inte. Jag vill egentligen inte. Men så fort jag tänker det så kommer en mottanke. "Men visst är det väl gott?" Som en liten röst som viskar i mitt huvud. "Visst smakar det bra?" Och ja... Det smakar ju bra. Det är inte lika gott på väg åt andra hållet. Men det finns en del av mig som tycker att det är värt det. Att kräkningarna är något jag får leva med, så länge jag kan äta... Vill inte tänka så.

Trasig cd-skiva. Samma visa om och om igen. Hur morgondagen går? Det vet jag inte förrän imorgon...