psykunge

För två år sedan spydde jag varje dag. För ett år sedan levde jag på svältkost. För knappt ett år sedan började jag äta normalt. Det fungerade ett tag. Inte längre. De senaste månaderna har fingrarna åkt ner i halsen allt oftare. Nästan varje dag den senaste veckan. Så fort den sista familjemedlemmen lämnat huset så åker kakorna, glassen och osten fram. Det är lättare att kräkas när man har ätit sig så mätt att man mår illa. Det är lättare att hitta ensamma stunder till hetsätning nu under sommaren.

Jag vet inte vad jag ska göra. Situationen håller på att bli allt mer ohållbar. För ett par dagar sedan så kom det något rött framåt slutet av min spyorgie. Jag kunde inte påminna mig om att jag hade ätit något rött. Var det blod? Kanske. Det skrämde mig. Fick mig att, återigen, lova mig själv att det var sista gången. "Nästa lediga dag ska jag äta normalt". Hur många gånger har jag inte tänkt så? Hur många gånger har jag inte försökt tänka rationellt? Tänkt att jag ska fungera. För familjens skull. För vännerna. För Honom. Jag älskar ju Honom. Och jag tror att han älskar mig. Men inte ens tanken på att jag måste ta mig ur det här för att vi ska ha en framtid räcker. Trots att jag verkligen önskar att det skulle vara tillräckligt så tar suget över. Och sen ångesten.

Det självklara svaret är att söka hjälp. Det borde jag nog göra. Samtidigt så har jag inget större förtroende för psykvården. Över ett år av anorexivård gav mig inget. Efter att de skrivit ut mig från slutenvården lyckades jag gå ner nästan all vikt jag hade gått upp där igen. Fuskade mig igenom viktkontroller och snackade mig ur de flesta jobbiga situationer. Sammanlagt färre än 10 terapitillfällen med en samtalsterapeut som lät som om hon bara läste ur en textbok. Började må bättre först när jag inte hade haft kontakt med vare sig terapeut eller läkare på över en månad. Nej. Tanken på att ge psykiatrin makt över mitt liv igen tilltalar inte. Jag vill klara mig själv. Vill. Men hur?