"För din skull ska jag vara normal..."
Inga fler spyor sedan sist. Alltid något. Ja. Alltid något. Men ändå känns det inte helt bra. För så länge man stoppar i sig tio muffins på en kväll är kräkningarna som eventuellt kommer efteråt mest en parantes. En "naturlig" konsekvens av ett osunt beteende. Eller något i den stilen. Jag vet att det inte är naturligt att känna ett begär av att spy varje gång man är lite "för" mätt. Varje gång mättnaden känns lite för tung. Inte behaglig, utan obehaglig och trängande. Det är inte normalt att vilja kräkas. Men det är inte normalt att äta sig så mätt heller.
De flesta människor kan hejda sig. När de känner den där lagom-mättnaden så slutar de äta. Oavsett om det finns mat kvar framför dem eller inte. De fortsätter inte stoppa i sig tills de känner sig som stoppade korvar.
Mitt problem är att jag inte riktigt har de där normala gränserna. Jag kan äta oerhört mycket. En hel pizza? Inga problem, trots att jag är en ganska liten tjej egentligen. Ett halvt kilo godis efter den där hela pizzan? Ja, det går nog ner det också. Jag kan få i mig väldigt stora mängder, bara jag vill. Och när suget kommer så vill jag. Det är först efteråt, när suget har bytts ut mot ångest och illamående som jag inte vill längre. Och då är det för sent.
Igår blev en sådan där "alldeles-för-mycket-kväll". Mys med kompisarna. Kakor. Chips. Godis. Och läsk. Inte min vanliga light-läsk, utan den som värden hade köpt hem. Ca 50 kcal/dl. Och jag måste ha druckit runt en liter. Det är en måltid bara det. Usch.. Vill inte tänka så. Vill inte tänka på det alls. Men tankarna kommer ändå.
Det började kännas riktigt obehagligt fram emot tiotiden igårkväll, men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Huset var fullt av folk. Toaletten låg granne med vardagsrummet. Och Han satt bredvid mig och höll min hand. Han. Ja, Han är en av anledningarna till att jag verkligen vill lära mig att ta kontroll över mig själv. Stå emot suget. Men det är så svårt. Tar man en godisbit så blir det flera. Tar man en muffin så blir det fem...
Att jag inte försökte smyga ut utomhus och göra mig av med magsäcksinnehållet igår berodde nog ganska mycket på att Han satt bredvid mig. De andra skulle kanske inte ha märkt om mina ögon var lätt röda när jag kom in igen. Det skulle Han nog ha gjort. Och även om Han inte hade gjort det... Ja, jag vill ju inte. Jag vill inte vara sådan. Jag vill förtjäna honom.
De senaste dagarna har en fras börjat eka i mitt huvud allt oftare. Den kommer oftast när jag tänker på honom. Honom. När jag tänker på honom så tänker jag: "För din skull ska jag vara normal". Jag vill kunna klara det. Jag vill kunna vara normal för honom. Så att vi kan ha en fungerande framtid tillsammans. Det vill jag. Mer än något annat...
De flesta människor kan hejda sig. När de känner den där lagom-mättnaden så slutar de äta. Oavsett om det finns mat kvar framför dem eller inte. De fortsätter inte stoppa i sig tills de känner sig som stoppade korvar.
Mitt problem är att jag inte riktigt har de där normala gränserna. Jag kan äta oerhört mycket. En hel pizza? Inga problem, trots att jag är en ganska liten tjej egentligen. Ett halvt kilo godis efter den där hela pizzan? Ja, det går nog ner det också. Jag kan få i mig väldigt stora mängder, bara jag vill. Och när suget kommer så vill jag. Det är först efteråt, när suget har bytts ut mot ångest och illamående som jag inte vill längre. Och då är det för sent.
Igår blev en sådan där "alldeles-för-mycket-kväll". Mys med kompisarna. Kakor. Chips. Godis. Och läsk. Inte min vanliga light-läsk, utan den som värden hade köpt hem. Ca 50 kcal/dl. Och jag måste ha druckit runt en liter. Det är en måltid bara det. Usch.. Vill inte tänka så. Vill inte tänka på det alls. Men tankarna kommer ändå.
Det började kännas riktigt obehagligt fram emot tiotiden igårkväll, men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Huset var fullt av folk. Toaletten låg granne med vardagsrummet. Och Han satt bredvid mig och höll min hand. Han. Ja, Han är en av anledningarna till att jag verkligen vill lära mig att ta kontroll över mig själv. Stå emot suget. Men det är så svårt. Tar man en godisbit så blir det flera. Tar man en muffin så blir det fem...
Att jag inte försökte smyga ut utomhus och göra mig av med magsäcksinnehållet igår berodde nog ganska mycket på att Han satt bredvid mig. De andra skulle kanske inte ha märkt om mina ögon var lätt röda när jag kom in igen. Det skulle Han nog ha gjort. Och även om Han inte hade gjort det... Ja, jag vill ju inte. Jag vill inte vara sådan. Jag vill förtjäna honom.
De senaste dagarna har en fras börjat eka i mitt huvud allt oftare. Den kommer oftast när jag tänker på honom. Honom. När jag tänker på honom så tänker jag: "För din skull ska jag vara normal". Jag vill kunna klara det. Jag vill kunna vara normal för honom. Så att vi kan ha en fungerande framtid tillsammans. Det vill jag. Mer än något annat...
Hur många sista gånger...?
Nej. Jag klarade det inte. En hel ledig förmiddag blev till ett besök på Konsum där det inhandlades: 1 st djupfryst pizza, 1 st djupfryst rabarberpaj, 2 st vaniljhjärtan, 2 pkt snabb-vaniljsås samt 5 st vakuumförpackade pannkakor. Till detta adderades lite godis- och kakrester som redan fanns hemma. Behöver jag ens säga att jag inte hade en tanke på att behålla det?
Pizza är ganska lätt att spy upp. Det kommer upp i form av i slemmiga, stora degklumpar med röda tomatsåsfläckar på. Paj är lite svårare. Kakdeg i allmänhet brukar ha en tendens att vilja stanna kvar. Fast det finns få saker som är värre än choklad. Även om det är gott så är det inget som bör hetsätas. Choklad är väldigt svårt att få upp.
Jaha. Som om det spelar någon roll. Jag hatar att jag efter varje kräkning ser till att lägga på minnet vad det var som kom upp först. Som var lättast. Vad jag skulle kunna hetsäta igen. Hetsäta igen. Jag vill ju egentligen inte hetsäta igen. Varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att det ska vara sista gången. Men hur många sista gånger kan man ha?
Det här ska vara sista gången. Men så kommer jag att se något gott i en affär en gång. Jag kommer att gå förbi en godishylla. Jag kommer att bli sugen på kakor eller pizza. Suget kommer att komma. Tankarna. Nästa gång jag får huset för mig själv kommer tankarna att vandra till hyllorna på Konsum. Jag kommer att frestas. Igen. Jag kommer att minnas det där goda jag såg och tänka att nu kan jag tillåta mig att äta det. För det måste ju ändå inte stanna kvar i mig.
Det är nog bra att det dröjer tills nästa gång jag får huset för mig själv. Å andra sidan så innebär det en viss risk för hetsätning utan kompensationsmöjlighet. Den tanken är läskigare än tanken på att jag ska hetsa och spy när jag lämnas själv. Ångesten när maten är kvar i magen... Den är värre än det mesta. Lösning? Inte hetsäta. Men så kommer det en filmkväll eller liknande. Godisskål framme. Det är svårt. Så vansinnigt svårt att inte ta mer när man har tagit den första biten. Och så är man där igen. Trots att jag har lovat mig själv att det inte ska bli så. Sista gången? Knappast. Kommer jag någonsin att ha en sista gång?
Pizza är ganska lätt att spy upp. Det kommer upp i form av i slemmiga, stora degklumpar med röda tomatsåsfläckar på. Paj är lite svårare. Kakdeg i allmänhet brukar ha en tendens att vilja stanna kvar. Fast det finns få saker som är värre än choklad. Även om det är gott så är det inget som bör hetsätas. Choklad är väldigt svårt att få upp.
Jaha. Som om det spelar någon roll. Jag hatar att jag efter varje kräkning ser till att lägga på minnet vad det var som kom upp först. Som var lättast. Vad jag skulle kunna hetsäta igen. Hetsäta igen. Jag vill ju egentligen inte hetsäta igen. Varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att det ska vara sista gången. Men hur många sista gånger kan man ha?
Det här ska vara sista gången. Men så kommer jag att se något gott i en affär en gång. Jag kommer att gå förbi en godishylla. Jag kommer att bli sugen på kakor eller pizza. Suget kommer att komma. Tankarna. Nästa gång jag får huset för mig själv kommer tankarna att vandra till hyllorna på Konsum. Jag kommer att frestas. Igen. Jag kommer att minnas det där goda jag såg och tänka att nu kan jag tillåta mig att äta det. För det måste ju ändå inte stanna kvar i mig.
Det är nog bra att det dröjer tills nästa gång jag får huset för mig själv. Å andra sidan så innebär det en viss risk för hetsätning utan kompensationsmöjlighet. Den tanken är läskigare än tanken på att jag ska hetsa och spy när jag lämnas själv. Ångesten när maten är kvar i magen... Den är värre än det mesta. Lösning? Inte hetsäta. Men så kommer det en filmkväll eller liknande. Godisskål framme. Det är svårt. Så vansinnigt svårt att inte ta mer när man har tagit den första biten. Och så är man där igen. Trots att jag har lovat mig själv att det inte ska bli så. Sista gången? Knappast. Kommer jag någonsin att ha en sista gång?
Idag, men imorgon?
Någorlunda vettig frukost. Någorlunda vettig lunch. Med en nästan vettig kvällsmat på jobbet landar jag nog på ca 1500 kcal idag. Har inte kunnat räkan exakt. Men det borde inte bli mer... I alla fall borde det inte kunna bli för mycket. Idag kommer jag nog att klara mig.
Sedan kommer morgondagen. Antagligen har jag huset för mig själv mellan nio och tolv. Eller något i den stilen. Det är ganska länge. Under den tiden hinner man bege sig till affären, handla något onyttigt, ta sig hem, hetsäta, spy och duscha innan man ska träffa sin vän för fika. Jag skulle nog kunna göra det. Tanken dyker upp i mitt huvud allt oftare. Tanken på det söta. Det goda. Fast.. Så gott är det väl inte egentligen? Så mycket av det kommer jag nog inte att kunna få upp att det kompenserar...
Efter imorgon dröjer det innan huset blir helt tomt tillräckligt länge för att man ska kunna. Om jag klarar imorgon utan att hetsa så dröjer det (förhoppningsvis) tills nästa gång jag gör det. Om jag gör det så kommer jag inte kunna spy efteråt. Inte närmsta veckan i alla fall. Inte utan att riskera upptäckt.
Jag vill klara imorgon. Då kanske jag kan få ett par bra veckor. Bli av med suget. Jag vill inte ha det där suget. Vill inte att tankarna ska glida in på socker. Den där söta smaken som jag egentligen inte vill unna mig, samtidigt som jag vill. Slits itu. Delad mellan mig och mig. Jag avskyr det. Jag vill inte. Jag vill egentligen inte. Men så fort jag tänker det så kommer en mottanke. "Men visst är det väl gott?" Som en liten röst som viskar i mitt huvud. "Visst smakar det bra?" Och ja... Det smakar ju bra. Det är inte lika gott på väg åt andra hållet. Men det finns en del av mig som tycker att det är värt det. Att kräkningarna är något jag får leva med, så länge jag kan äta... Vill inte tänka så.
Trasig cd-skiva. Samma visa om och om igen. Hur morgondagen går? Det vet jag inte förrän imorgon...
Sedan kommer morgondagen. Antagligen har jag huset för mig själv mellan nio och tolv. Eller något i den stilen. Det är ganska länge. Under den tiden hinner man bege sig till affären, handla något onyttigt, ta sig hem, hetsäta, spy och duscha innan man ska träffa sin vän för fika. Jag skulle nog kunna göra det. Tanken dyker upp i mitt huvud allt oftare. Tanken på det söta. Det goda. Fast.. Så gott är det väl inte egentligen? Så mycket av det kommer jag nog inte att kunna få upp att det kompenserar...
Efter imorgon dröjer det innan huset blir helt tomt tillräckligt länge för att man ska kunna. Om jag klarar imorgon utan att hetsa så dröjer det (förhoppningsvis) tills nästa gång jag gör det. Om jag gör det så kommer jag inte kunna spy efteråt. Inte närmsta veckan i alla fall. Inte utan att riskera upptäckt.
Jag vill klara imorgon. Då kanske jag kan få ett par bra veckor. Bli av med suget. Jag vill inte ha det där suget. Vill inte att tankarna ska glida in på socker. Den där söta smaken som jag egentligen inte vill unna mig, samtidigt som jag vill. Slits itu. Delad mellan mig och mig. Jag avskyr det. Jag vill inte. Jag vill egentligen inte. Men så fort jag tänker det så kommer en mottanke. "Men visst är det väl gott?" Som en liten röst som viskar i mitt huvud. "Visst smakar det bra?" Och ja... Det smakar ju bra. Det är inte lika gott på väg åt andra hållet. Men det finns en del av mig som tycker att det är värt det. Att kräkningarna är något jag får leva med, så länge jag kan äta... Vill inte tänka så.
Trasig cd-skiva. Samma visa om och om igen. Hur morgondagen går? Det vet jag inte förrän imorgon...
Och vad är jag nu?
Ingen frukost igår. Ett äpple till lunch. Normal kvällsmat eftersom jag åt med familjen. Sammanlagt i kalorier? Ska inte räkna. Kan inte låta bli. Borde ha varit åtminstone 1000 kcal för lite. Kompensation för måndagen? Delvis. Men nog inte tillräckligt. Hur mycket mer borde jag försöka göra av med för att hamna på plus/minus noll? Kan jag få ett underskott idag?
Blir nog knepigt att skippa frukost. Tre av fyra familjemedlemmar hemma. Det är både bra och dåligt att bo i ett hus där alla utom en jobbar oregelbundna arbetstider. Lunchen ska ätas tillsammans med mamma på stan. Går inte att hoppa över. Kvällsmat på jobbet? Tja... Kanske.. Fast det är nog bättre att äta något litet så att kollegorna inte reagerar. Imorgon? Frukosten kanske kan undvikas.. Ska äta lunch med en kompis sen. Vi ska träffas vid ett, så det kommer (förhoppningsvis) inte finnas tid till hetsätning på morgonen. Har planerat det så i alla fall. Efter imorgon dröjer det nog nästan en vecka innan jag får huset för mig själv. Kommer jag kunna undvika att spy under den tiden? Kommer jag att försöka hoppa över måltider? Jag vet inte...
Det där med att hoppa över måltider var något jag höll på med för två år sedan. Självsvält. Jag försöker intala mig att det inte är samma sak nu, eftersom jag bara gör det för att kompensera för de enorma mängder godis jag åt i förrgår. Men det är bara självbedrägeri. Det vet jag egentligen. Normala människor struntar inte i två måltider bara för att de åt godis dagen innan. "Normala människor". Vad är egentligen normalt? Och vad är jag, i jämförelse med det normala? Bulimiker? På väg att bli anorektiker igen? Vill inte. Vill inte...
Blir nog knepigt att skippa frukost. Tre av fyra familjemedlemmar hemma. Det är både bra och dåligt att bo i ett hus där alla utom en jobbar oregelbundna arbetstider. Lunchen ska ätas tillsammans med mamma på stan. Går inte att hoppa över. Kvällsmat på jobbet? Tja... Kanske.. Fast det är nog bättre att äta något litet så att kollegorna inte reagerar. Imorgon? Frukosten kanske kan undvikas.. Ska äta lunch med en kompis sen. Vi ska träffas vid ett, så det kommer (förhoppningsvis) inte finnas tid till hetsätning på morgonen. Har planerat det så i alla fall. Efter imorgon dröjer det nog nästan en vecka innan jag får huset för mig själv. Kommer jag kunna undvika att spy under den tiden? Kommer jag att försöka hoppa över måltider? Jag vet inte...
Det där med att hoppa över måltider var något jag höll på med för två år sedan. Självsvält. Jag försöker intala mig att det inte är samma sak nu, eftersom jag bara gör det för att kompensera för de enorma mängder godis jag åt i förrgår. Men det är bara självbedrägeri. Det vet jag egentligen. Normala människor struntar inte i två måltider bara för att de åt godis dagen innan. "Normala människor". Vad är egentligen normalt? Och vad är jag, i jämförelse med det normala? Bulimiker? På väg att bli anorektiker igen? Vill inte. Vill inte...
Borde veta bättre
"Men ikväll ska jag unna mig kakor och godis och det ska få kännas bra ändå"
Fan vad jag är trött på mig själv. Mina tre kräkfria dagar steg mig åt huvudet och jag började känna att det hade vänt. Att det skulle dröja länge tills nästa gång. Och så bestämde jag mig för att det skulle vara okej att äta godis och kakor tillsammans med vännerna här hemma. Myskväll. Lagom mysigt. Satt hela sista filmen och funderade på hur jag skulle kunna smyga ut ur huset och eventuellt kunna göra mig av med lite av skiten som befann sig i mig.
Jag åt naturligtvis alldeles för mycket. Precis som alla andra kvällar när jag bestämt att jag "ska få unna mig". Halvvägs igenom bestämde jag mig för att det skulle upp igen. Så då åt jag naturligtvis ännu mer. Problemet var bara att jag inte lyckades få mer än en eller två minuter till att försöka få upp det. Kom ett par munfullar. Inte mer. Långt ifrån tillräckligt. Överväger att hoppa över frukosten idag. Men så ska man ju jobba... Vet inte om jag känner hunger eller inte.
Mamma sticker till jobbet om knappt en timme. Jag ger mig av vid halv elva. Hon bör inte märka om jag skippar frukosten. Jag borde inte... Men... Alla extrakalorier skriker i mitt huvud..
Egentligen borde jag inte jobba idag. Ont i halsen så jag knappt kan prata. Rinnig näsa. Men jag förbränner när jag är på jobbet. Går runt en massa. Och så kan man äta en ganska o-ordentlig lunch... Vilket jag inte borde sträva efter. Men... Det känns inte som att jag har kompenserat färdigt för igår. Fan. Jag borde veta bättre.
Fan vad jag är trött på mig själv. Mina tre kräkfria dagar steg mig åt huvudet och jag började känna att det hade vänt. Att det skulle dröja länge tills nästa gång. Och så bestämde jag mig för att det skulle vara okej att äta godis och kakor tillsammans med vännerna här hemma. Myskväll. Lagom mysigt. Satt hela sista filmen och funderade på hur jag skulle kunna smyga ut ur huset och eventuellt kunna göra mig av med lite av skiten som befann sig i mig.
Jag åt naturligtvis alldeles för mycket. Precis som alla andra kvällar när jag bestämt att jag "ska få unna mig". Halvvägs igenom bestämde jag mig för att det skulle upp igen. Så då åt jag naturligtvis ännu mer. Problemet var bara att jag inte lyckades få mer än en eller två minuter till att försöka få upp det. Kom ett par munfullar. Inte mer. Långt ifrån tillräckligt. Överväger att hoppa över frukosten idag. Men så ska man ju jobba... Vet inte om jag känner hunger eller inte.
Mamma sticker till jobbet om knappt en timme. Jag ger mig av vid halv elva. Hon bör inte märka om jag skippar frukosten. Jag borde inte... Men... Alla extrakalorier skriker i mitt huvud..
Egentligen borde jag inte jobba idag. Ont i halsen så jag knappt kan prata. Rinnig näsa. Men jag förbränner när jag är på jobbet. Går runt en massa. Och så kan man äta en ganska o-ordentlig lunch... Vilket jag inte borde sträva efter. Men... Det känns inte som att jag har kompenserat färdigt för igår. Fan. Jag borde veta bättre.
Tre dagar
Yes. Tre dagar utan att fingrarna har åkt ner i halsen. Tre dagar utan hetsätning och spyor. Kändes visserligen som att jag åt lite för mycket kakor i lördags kväll, men jag försökte inte göra mig av med dem för det. Ibland måste det få bli lite för mycket. Ja. Jag vet. Men jag tycker ändå inte om känslan av "för mycket". Vad det nu är egentligen...
Det lutar åt att kunna bli fler kräk-fria dagar. Om mindre än två timmar ska jag träffa kompisar på stan för att äta lunch. Innan dess ska jag duscha och göra mig i ordning. Ingen tid kvar för hetsätning innan dess. Frukosten var normal och har behållts. Det blir inga spyor idag i alla fall. Imorgon jobbar jag. Onsdag så har jag nog inte huset för mig själv... Det dröjer nog ett tag innan jag har det igen. Känns både bra och dåligt. Jag vill att det mest ska kännas bra. Och det gör det nog. Egentligen.
Sedan är ju frågan hur pass hållbart det här är. Ska jag bara kunna hålla mig undan från hetsätning när det finns andra människor runt omkring mig? När jag vet att jag inte kommer att kunna spy obemärkt efteråt? Hur hållbart är det i längden? Jag menar, jag kanske kommer att bo själv om ett år.. Eller så bor jag tillsammans med Honom. Det vill jag hellre. Jag tror att jag skulle må bra av det. Och jag skulle definitivt tycka om att få träffa honom varje dag. Men vi får se.. Det finns inga garantier för att han fortfarande vill ha mig om ett år, även om jag tror att hans känslor också är äkta. Time will tell, I suppose..
Det lutar åt att kunna bli fler kräk-fria dagar. Om mindre än två timmar ska jag träffa kompisar på stan för att äta lunch. Innan dess ska jag duscha och göra mig i ordning. Ingen tid kvar för hetsätning innan dess. Frukosten var normal och har behållts. Det blir inga spyor idag i alla fall. Imorgon jobbar jag. Onsdag så har jag nog inte huset för mig själv... Det dröjer nog ett tag innan jag har det igen. Känns både bra och dåligt. Jag vill att det mest ska kännas bra. Och det gör det nog. Egentligen.
Sedan är ju frågan hur pass hållbart det här är. Ska jag bara kunna hålla mig undan från hetsätning när det finns andra människor runt omkring mig? När jag vet att jag inte kommer att kunna spy obemärkt efteråt? Hur hållbart är det i längden? Jag menar, jag kanske kommer att bo själv om ett år.. Eller så bor jag tillsammans med Honom. Det vill jag hellre. Jag tror att jag skulle må bra av det. Och jag skulle definitivt tycka om att få träffa honom varje dag. Men vi får se.. Det finns inga garantier för att han fortfarande vill ha mig om ett år, även om jag tror att hans känslor också är äkta. Time will tell, I suppose..
