psykunge

Jag tror att jag åt en normal lunch. Lite diverse saker hopblandade i en ugnsform till något som jag antar skulle kunna kallas för färsgratäng. Borde inte ha varit för mycket. Funderade lite på att väga och mäta, men lät bli. Jag vet ju var jag hamnar om jag börjar med det igen. Kan inte kräva total koll på allting. Vill inte återgå till att sitta och räkna "dagens kalorier" vareviga dag. Nej. Det ska jag inte.

Har spenderat drygt en timme med att baka kakor nu efter lunch. Ska ha med dem hem till en kompis imorgon. Myskväll. Hoppas att den kan bli mysig. Att jag inte vräker i mig alla kakor själv. Det är inte det som är tanken. Tanken är att jag ska äta en. Kanske. Och att alla andra ska äta mycket. Problemet är att jag inte har lyckats med det de flesta gånger som jag försökt på sistone. För ett år sedan var jag jättebra på att göda andra och avstå själv. Men så hade jag också en annan diagnos då... Nej, jag ska äta en kaka eller så imorgon. Normal mat resten av dagen. Det ska kännas okej. Kan kännas okej. Ska kunna kännas okej.

Nu är det bara drygt en timme kvar innan jag ska sticka till jobbet. Det här kommer nog att kunna bli en kräkningsfri dag. Nu gäller det bara att se till att de blir fler och fler framöver...

För första gången på ganska länge har jag sovit upp emot (eller kanske till och med er än?) åtta timmar en natt. Troligtvis har det något att göra med att Han var här igår. En annan bidragande orsak skulle kunna vara beslutet att inte hetsäta idag. Att sticka till affären kl 7 på morgonen var med andra ord inget alternativ, vilket nog hjälpte mig att slappna av. Äpplet på kvällen, som tog bort den värsta hungern, gjorde nog också sitt till.

Så nu sitter man här. En normal frukost i magen. Tror i alla fall att den var normal. Magen känns lite tung, men så har den ju fått behålla mat. Gröt. Det kan man väl bli lite tung i magen av utan att det för den sakens skull är för mycket i den? Jag vet att jag inte har ätit för mycket. Ska behålla det här. Nu ska jag bara klara av lunchen också... Vet inte riktigt vad jag ska äta. Något normalt, men närmare den undre gränsen än den övre. Färdigmat eller egenlagat? Något som jag vet ungefär vad det innehåller i alla fall. Koll på kalorierna så undviker man ångesten...

Skulle nog kunna lyckas idag. Om mindre än 6 timmar har jag redan gett mig iväg till jobbet. Med lunch, tillagning av den tidigarenämnda, dusch, sminkning och diverse annat så är det inte SÅ lång tid kvar. Tillräckligt mycket för att tillåta en hetsätning visserligen, men tillräckligt lite för att den borde gå att fylla med andra saker.

Och jag vill ju inte hetsa och spy. Tanken på att köra ner fingrarna i halsen tilltalar faktiskt inte alls. Inte lika mycket för att det är äckligt som för att jag har ont i halsen (jag vet, jag vet, jag jobbar på det). Det visade sig att mitt begynnande halsont för någon dag sedan inte bara var på grund av kräkningarna trots allt. Jag har faktiskt gått och blivit förkyld, tro det eller ej. Huvudet känns tungt, näsan rinner och halsen värker. Egentligen hade det varit en perfekt anledning till att slippa jobba ikväll och istället umgås med Honom. Men eftersom jag försökte snacka mig ur det här arbetspasset till att börja med skulle chefen nog inte tro mig om jag ringde och sade att jag har blivit sjuk. Hur hes och nasal jag än låter. Så det får vackert bli att pallra sig dit. Ska nog snylta lite kaffe på jobbet så att jag orkar hålla igång.

Det ska nog gå att ta sig igenom den här dagen. Men det ska bli ganska skönt när den är över...

Bra kväll. Normal kvällsmat i Hans sällskap. Ett äpple innan sängdags för att inte vakna så där "jag-vill-hetsäta-vrålhungrig". Hoppas att det fungerar. Planerar att försöka äta normalt imorgon. Har inte en massa kakor hemma. Ska INTE iväg och handla. Kan det gå? Kanske. Önska mig lycka till.

FAN. "Vågade" inte äta lunch, av rädsla för att det skulle bli "för mycket". Men så kom jag att tänka på morgonens överblivna kakor. Ännu en omgång spya idag. Hur kan en människa vara så här misslyckad? Jag känner mig nästan som en parodi. Fast jag vet inte riktigt på vad.

Varje gång tänker jag "det här är sista gången". "Efter det här så ska jag ta tag i mig själv". Sedan gör jag ingenting. Förutom att hålla mig borta från mat i åtminstone ett par timmar. Det är ju så där lagom produktivt. För sedan kommer suget igen. Kanske inte förrän dagen efter. Men det kommer.

Jag tror inte att jag blir av med suget direkt om jag börjar äta normalt. Frukost, lunch, kvällsmat och ett eller två mellanmål. Kommer jag aldrig mer att bli sugen på choklad och kakor då? Tyvärr fungerar det nog inte så. Varför har då så många "normala" människor sockersug? Nej, att äta "normalt" är nog en del i en lösning, men det är inte hela lösningen. Måste lära mig att hantera suget. Och visst, det har jag tänkt förut. Men vad har jag egentligen gjort för att komma någonstans? Jag faller ju varje gång. Det kan jag inte fortsätta med.

Så... Vad ska man göra när tankarna på godis, chips, kakor och pizza kommer? Inte tänka "Ja, i enorma mängder och så fingrarna ner i halsen sen!" Inatt hade jag en mardröm om att mina tänder, som alltid varit rätt så fina, började lossna. Det kan jag använda mig av. Kanske går det att angripa suget med rationalitet?

Argument.

*Kräkningar förstör tänderna
*Kräkningar gör att man förstör halsen (och får ont i den)
*Spya luktar skit ( = jag börjar lukta skit. Dessutom börjar toaletten lukta så att man måste rengöra den)
*Risken är att någon kommer att komma på mig. Vare sig de ser soporna, hör mig eller ser spår på toaletten. Tänk så gör Han det när han är här? Vad ska jag säga då?
*Hetsätningsmat kostar. Dagens pris var 112 kr. Om jag ska lägga så mycket pengar varje dag framöver så kommer jag göra av med alla pengar jag tjänar på att jobba. Och att använda pengar från föräldrarna? Stöld. Så oerhört fult.
*Är kakorna verkligen så goda egentligen? Översöta. Äcklar de inte? Egentligen?a
*Om jag är rädd för att äta något och behålla det: En normal macka med ett normalt pålägg innehåller troligen färre kalorier än de kakrester som är kvar i min mage nu. Man kan aldrig kräkas upp allt. Antagligen behåller jag MINST 500 kcal varje gång. Kanske 1000, om jag äter väldigt mycket.

Fler argument? (Hjälp mig gärna med det här, ni eventuella läsare som följer mina idiotiska handlingar)

*I längden kommer min kropp att skadas mycket. I längden.. Kommer det hjälpa i stunden att tänka på långsiktiga konsekvenser? Kanske...
*Ångest. Tänk på hur det känns att hänga där med huvudet över toalettstolen. Tänk på paniken när maten inte riktigt vill komma upp. Choklad stannar gärna kvar i magen. Borde inte ätas. Blir av med långtifrån allt.
*Huvudvärk. Två dagar nu. Inte bra. Rubbad vätskebalans och allt det där.
*Han. Vad är viktigast? Kärlek eller socker? Tänk på honom istället.
*Gör annat. Okej, känner jag ett sug? Lämna huset - utan plånbok. Undvik möjligheter att hetsäta.
*Ät annat. En frukt. En macka. Inget enormt. Något jag kan behålla. Ät inte i köket, där det är lätt att gå och ta något mer. Ta hellre med mackan upp på rummet.

Okej. Det får räcka för tillfället. Ska tänka igenom det här. Försöka att komma på fler argument. Försöka övertyga mig själv om att läsa igenom listan när suget kommer. Om jag har en dator tillgänglig, det vill säga. Kanske, kanske, kanske kan det hjälpa. Jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. För just nu känns det mest som att jag håller på att falla i bitar.

Börjar känna mig som en trasig cd-skiva. "Jag ska, jag ska, jag ska... Screw it. Hets. Spy. Jag ska. Jag ska..." Ännu en morgon av misslyckande. Cyklade till affären så fort de öppnat. Var där några minuter över sju. Färdig paj, färdig pizza, godis. In med de två förstnämnda i ugnen så fort jag kom hem. Allt var i mig efter mindre än en timme. Och så bar det av mot toaletten. Känner mig... Tom. Jag behöver nog någon att prata med. Men vem? Mamma är på andra sidan jorden. Honom... Jag vill inte skrämma bort Honom. Även om jag tror att han faktiskt älskar mig. Jag vill inte testa det. Inte än. Helst aldrig. Ringa någon hjälplinje? Nja.. Jag vet inte. De känner ju inte mig. Vad skulle de säga? Vad skulle jag säga? Gråta i telefonen inför någon helt främmande människa? Skulle kännas olustigt... Å andra sidan skulle de aldrig få veta att det var jag. På så vis skulle jag slippa en del av skammen. Men jag vet ändå inte...

Vet inte vad jag ska göra av resten av dagen. Funderar på att sticka iväg och träna. Frågan är bara om det är konstruktivt eller destruktivt. Jag vet inte. Det känns som att jag vet så lite nuförtiden. Det ska bli skönt när föräldrarna är hemma igen. Då kommer det bli mycket färre tillfällen till hets och spya. Som om det hjälper mig idag. Kanske ska slöglo på någon film...

Det känns som att jag borde träna. Det är ett tecken på att jag borde låta bli. Å andra sidan så var det en vecka sedan sist. Träna en gång i veckan är på intet sätt orimligt. Men jag vet inte. Får se...

Precis ätit frukost. Normal frukost. Både till innehåll och storlek. Den befinner sig i min mage nu. Det känns rätt så bra. Just när jag hade tagit sista tuggan kändes magen överfull. Men det är den inte egentligen. Inte som när man har hetsätit. Jag vet ju ungefär hur många kalorier där är. Det är inte för mycket. Inte om jag klarar av att äta normalt resten av dagen. Det kan kanske gå.

Jag ska vara på jobbet om sisådär fem timmar. Ingen evighet. Innan dess ska jag handla, duscha, klippa gräset och äta lunch. Hur många timmars fri tid kommer vara kvar? Jag vet inte. Hoppas att det inte är alldeles för mycket. För visst, jag skulle kunna spendera ett par timmar vid datorn. Eller sätta mig och skriva den där uppsatssaken som ska vara klar om en månad... Men jag känner mig inte speciellt motiverad. Det finns inget som MÅSTE göras idag, förutom de tidigare nämnda sakerna. Det innebär att jag har tid till att hetsäta. Om jag vill. Vilket jag egentligen inte gör.

Ändå är jag lite rädd för att sticka till affären. Tanken är att jag ska köpa mjölk, frukt, grönsaker, ingredienser till morgondagens kvällsmat, o.s.v... Men i affären finns även godis. Kakor. Chips. Glass. Tårtor. Nötter. Massvis med gott. Sådant som jag skulle kunna spendera hela förmiddagen imorgon med att äta. Ensam hemma nästan hela dagen. Gott om tid till... NEJ. Jag vill inte. Jag vill inte. Det borde väl inte vara så svårt när man inte vill? Men så vet jag.. Jag kommer att gå förbi hyllorna. Kommer att se allt det där onyttiga skrika till mig när jag passerar. "Köp mig!" NEJ.

Jag ska inte köpa några onyttigheter. Jag ska inte göra det lätt för mig själv att hetsäta. Jag ska inte. Jag ska klara det. Det har jag trots allt gjort förut. Många gånger. Så det så...

Hetsätningsfrukost. För jag var ju ensam hemma. FAN. Att det ska vara så svårt.

Lunch. Fika på stan med en kompis. Fungerade bra.

Kvällen som väntar. Filmkväll med kompisar. Har köpt hem godis och chips. Vill inte äta av det. Kanske lite popcorn och lite vindruvor. Kommer jag att lyckas hålla mig till det. Tveksamt... Men jag hoppas. Självkontroll. Måste ha självkontroll. Varför är det så svårt? Det är ju jag som tar beslutet att äta. Det vet jag. Egentligen. Men suget är så svårt att kontrollera.

Var inne i en godisaffär efter fikan idag. Plockade på mig nästan ett kilo. Sedan ändrade jag mig. Ställde påsen och gick utan att köpa något. Bra. Men kommer jag tycka det imorgon också, när det inte finns något att hetsäta? Jag hoppas det. Jag hoppas det...

Var "duktig igår". Åt sammalagt för lite och spydde inget. Idag var jag inte duktig på något sätt. Åt sen frukost och för mycket kvällsmat. Vi beställde hem pizza. När Han hade gett sig av åkte glass och kakor fram. Sedan var det upp till toaletten som gällde. Ännu en dag av misslyckande. Rengöringsmedel i toalettstolen för att spylukten ska försvinna. Jag hoppas att ingen kommer att lägga märke till den imorgon. Vad ska jag säga i så fall? Vad för ursäkt skulle jag kunna dra till med? Jag vet inte... Men jag tror inte att det ska behövas någon. Jag hoppas inte.

Jag var ganska nära att behålla pizzan faktiskt. Satt med den i magen i två-tre timmar. Men så lämnades jag ensam. Funderade på att stå emot suget, men i slutänden klarade jag inte av det. Kunde inte säga nej. Nej. Det borde vara lätt. Det är egentligen bara mig själv jag ska säga nej till. Ändå är det så oerhört svårt. Varför? Jag hatar mig själv varje gång jag lutar mig över toalettstolen, ändå fortsätter jag göra det. Varför? Finns det någon som har svar?

Har precis städat undan efter gårdagens middag. Ni vet det där vanliga: disk i diskmaskinen, dammsuga golvet, lägga alla tomburkar i en påse... Diska ur trädgårdsspannen full med spya... Inte världens mysigaste syssla, men jag kunde ju knappast låta innehållet vara kvar. Mamma skulle definitivt ha märkt om hennes hink var full med illaluktande rosaaktig gegga när de kom hem.

Har inte ätit något än. En del av mig tänker att om jag väntar en timme till så kan jag kalla det för både frukost och lunch i ett och komma undan med endast en måltid innan jag sticker till jobbet i eftermiddag. På jobbet måste jag äta. Men där kan jag nog komma undan med ca 600 kcal. Om jag är duktig. Om jag håller mig runt 500 kcal innan jobbet blir det ett underskott. Det borde kunna kompensera en del för det som stannade kvar i mig igår.

FAN. Jag vill inte räkna. Jag vill inte börja slarva med måltiderna. I höstas var jag ju jätteduktig med det. Tre mål mat varje dag. Oavsett vad. Ibland ett litet mellanmål. Lagom. Rimligt. Inte en massa överdimensionerade portioner till av person av min ganska blygsamma kroppsstorlek. Knappt ens normallängd. Då ska man inte äta mer än alla andra. Egentligen.

10.24. Fortfarande lite för tidigt för att jag ska hålla mig mätt till kvällen om jag äter nu. Vet inte riktigt vad jag ska äta heller. Någon färdigmat? Eller ska jag laga något? Eller ska jag ta typ gröt? Jag vet inte... Måste försöka välja något som jag ganska säkert kan känna är okej att behålla i alla fall. Vill inte spy idag. Inte idag också.

Ja, det gick ju inte direkt som planerat. Redan när första gästen anlände utrustad med en stor godispåse (med mycket sådant som jag gillar) så visste jag att det inte skulle fungera. Jag skulle inte kunna äta måttligt. Så jag brydde mig knappt ens om att försöka, även om jag visste att det skulle ta ett tag tills jag (eventuellt) skulle kunna göra mig av med godis, mat och tårta. Tårtan var det en annan gäst som hade med sig. En sådan där med massvis av grädde. Jag är egentligen inte ens speciellt förtjust i grädde. Ändå åt jag nog över halva tårtan själv. Det smakade inte överdrivet gott egentligen. Framförallt inte eftersom jag var så mätt att magen gjorde ont. Jag hoppas att ingen märkte något.

Vid halv tolv lämnades jag ensam. Nästan i alla fall. Sovandes syskon på andra våningen. Därför smög jag ut i trädgården efter att ha sagt hejdå till min sista gäst. Letade upp en hink som brukar användas för trädgårdsavfall. Var ute mer än en kvart. Fick inte upp allt. Långt ifrån. Vet inte hur många äckliga kalorier som är kvar i min mage. För många? Överväger att inte äta någon frukost imorgon. Men jag vet inte. Jag ska ju jobba. Det skulle inte vara bra om jag faller ihop på jobbet för att jag inte har ätit ordentligt.

Det beslutet fattar jag imorgon. Eller ja, senare idag om man ska vara riktigt noga. Efter midnatt nu. Borde egentligen gå och lägga mig snart. För tillfället sitter jag med tuggummi i munnen och försöker bli av med spysmaken. Det går sisådär. Den brukar sitta i länge. Inte ens att borsta tänderna tar bort den helt och hållet. Dessutom har jag läst att man inte ska borsta tänderna direkt efter en kräkning. Något om att det gör mer skada än nytta. Jag vet inte om det stämmer. Ska nog sitta här en stund med mina tuggummin innan jag borstar tänderna och går och lägger mig i alla fall.

Fan. Jag vet inte vad jag ska göra.

Dagen har gått bra hittills. Normal frukost. Normal lunch. Har behållt både och. Var och tränade på förmiddagen. Kände mig nyttig. Eftermiddagen har spenderats matlagandes inför kvällens middag. Därav inläggets titel. Det har blivit mycket mat lagad, trots att vi inte kommer att bli jättemånga. Det finns med andra ord gott om mat att överäta. Dessutom ska en av de andra ha med sig godis. Jag vill egentligen inte äta godis. Det är gott ja, men det är inte värt ångesten. Den kommer alltid. Det blir aldrig lagom, utan alltid för mycket.

Jag är rädd för hur det kommer att bli ikväll. Jag kommer inte att kunna smita undan för att spy även om det blir för mycket. Jag vill inte smita undan och spy. Men om ångesten kommer? Då kommer resten av kvällen att vara förstörd. Åh, jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ha trevligt ikväll. Men kommer jag lyckas? Jag vet inte... Återstår väl att se....

Dålig dag igår fram tills kvällen, då Han kom. Gjorde mig av med både frukost och lunch. Det var första gången på länge som det blev två gånger på en dag. Inte bra. Inte bra alls. Åt ordentligt av kvällsmaten i alla fall. Behöll den. Kändes bra.

Vaknade för en liten stund sedan. Borde gå ner och äta frukost. Ensam hemma. Jag har ätit frukost alla andra morgonar som jag har varit ensam hemma det senaste halvåret. Varför skulle jag inte göra det idag? För att magen är plattare nu, efter några dåliga ätardagar, än vad den brukar vara? För att jag har lagt på mig ett par kilo de senaste två månaderna med studentfester och sommarfester och sådant som egentligen är mysigt men skapar ångest hos sådana som mig?

Sådana som mig. Bulimiker. Tittar på ordet. Ja, numera uppfyller jag kritierierna för den diagnosen istället. Var och lånade ett par böcker om bulimi på biblioteket igår. Läste igenom en av dem. Saker om att föra matdagbok och äta frukost varje dag. Kanske hjälper. Kanske inte. Borde prova. Vet inte om jag kommer att göra det. Det där med frukost har jag ju kunnat. Gröt. Havregryns- eller risgrynsgröt. Ganska nyttigt. Inte späckat med kalorier.

Åh, dessa förbannade kalorier. Började räkna dem för ett par år sedan och nu kan jag inte sluta. Siffrorna bor i mitt huvud. Det hjälper ju inte att man har bra sifferminne heller. Är en frukost på 5-600 kcal för mycket om man äta en vettig lunch och sedan ha folk över på middag ikväll? Risk att man överskriver 2000? Borde man iväg och träna i så fall? Och känner jag för att träna idag? Det känns ju oftast bra efteråt, men... Jag är egentligen lat av mig. Fan.

Nej. Nu ska jag sluta hålla på så här. Det är löjligt. Jag har ätit frukost varje dag i snart ett år. Frivilligt. Varför inte idag? För att jag har börjat sjunka allt djupare? Det är ingen ursäkt. Det är en anledning till att försöka kravla sig upp ur sitt egengrävda hål. Med början nu. Mot köket.

Antar jag...

För två år sedan spydde jag varje dag. För ett år sedan levde jag på svältkost. För knappt ett år sedan började jag äta normalt. Det fungerade ett tag. Inte längre. De senaste månaderna har fingrarna åkt ner i halsen allt oftare. Nästan varje dag den senaste veckan. Så fort den sista familjemedlemmen lämnat huset så åker kakorna, glassen och osten fram. Det är lättare att kräkas när man har ätit sig så mätt att man mår illa. Det är lättare att hitta ensamma stunder till hetsätning nu under sommaren.

Jag vet inte vad jag ska göra. Situationen håller på att bli allt mer ohållbar. För ett par dagar sedan så kom det något rött framåt slutet av min spyorgie. Jag kunde inte påminna mig om att jag hade ätit något rött. Var det blod? Kanske. Det skrämde mig. Fick mig att, återigen, lova mig själv att det var sista gången. "Nästa lediga dag ska jag äta normalt". Hur många gånger har jag inte tänkt så? Hur många gånger har jag inte försökt tänka rationellt? Tänkt att jag ska fungera. För familjens skull. För vännerna. För Honom. Jag älskar ju Honom. Och jag tror att han älskar mig. Men inte ens tanken på att jag måste ta mig ur det här för att vi ska ha en framtid räcker. Trots att jag verkligen önskar att det skulle vara tillräckligt så tar suget över. Och sen ångesten.

Det självklara svaret är att söka hjälp. Det borde jag nog göra. Samtidigt så har jag inget större förtroende för psykvården. Över ett år av anorexivård gav mig inget. Efter att de skrivit ut mig från slutenvården lyckades jag gå ner nästan all vikt jag hade gått upp där igen. Fuskade mig igenom viktkontroller och snackade mig ur de flesta jobbiga situationer. Sammanlagt färre än 10 terapitillfällen med en samtalsterapeut som lät som om hon bara läste ur en textbok. Började må bättre först när jag inte hade haft kontakt med vare sig terapeut eller läkare på över en månad. Nej. Tanken på att ge psykiatrin makt över mitt liv igen tilltalar inte. Jag vill klara mig själv. Vill. Men hur?